upa-cita
, mfn. [ts.] (pp. of upa-cināti), 1. accu-mulated, collected (kamma, puñña); 2. strengthened;
thriving (kāya); 3. covered over with; — ct. s: = vaḍ-
ḍhita, pasuta; — 1. kammānaṁ katānaṁ ~ānaṁ,
A V 294,30 (= vaḍḍhitānaṁ, Mp V 76,11); kammaṁ
~aṁ, Ud-a 85,13 (= pasutaṁ uppāditaṁ, Ud-a
406,16); Vism 424,20; Vv-a 7,22; puññaṁ ~aṁ mayā,
Ap 552,22; puññaṁ pasutaṁ anappakan ti ādīsu ~an
ti attho, Spk I 6,12; — Mhv XXVIII 44; — 2.
(kayo) odanena c'eva kummāsena ca ~o vaḍḍhito,
Sv 220,20 ≠ Spk II 386,24; tena (dibbena ojena)
tathāgatassa kayo ~o ahosi, Mil 232,3; — 3. ek'eka-
lom'~'aṅgavā ahu, D III 171,16* (Sv 938,13: ek'e-
kehi lomehi °-sarīro); — ifc. an°, yath'ū° (Vv-a 342,
5); — °-kusalatā, f., the fact of having accumulated
merit; kata-puññatā ti ~ā, Pj I 132,9; — °-kusala-
mūla, mf(n)., by whom the roots of merit are accu-
mulated; Sāriputto ~o, Mil 264,23; — °-puñña-
sañcaya, mf(n)., by whom a heap of merit has been
accumulated; Nālako ~o, Sn 697; — °-puñña-
sambhāra, mf(n)., = prec.; Pj II 492,1.